Denna bok har stått i min bokhylla i flera år, en sådan jag köpt för att jag "borde" läsa den någon gång. Tack vare Bokklubbsbloggen fick jag nu ändan ur vagnen! En klassiker som denna skräms nog lite, eller vad tror ni? Man har hört om dem i skolan, på Svenskan och suckat över mängden böcker som "bör" läsas och därmed blir ett stort hinder för de verkar ju så TRÅKIGA!! Sedan tar man tag i saken och läser dem och de är inte alls tråkiga, många är tvärtom väldigt bra! Den store Gatsby var bättre än väntat och annorlunda än väntat. Inte en bok jag kommer att läsa om i första taget men lättläst och helt ok. I slutet trappas allt upp och knyts ihop (något så när), innan dess är den rätt ljummen och om den inte vore så kort hade den lätt blivit tråkig. Jag blev glad över historien om Gatsby och Daisy, att han hade ett djupare motiv för sina fester och sin storslagenhet men jag måste säga att det tyvärr inte grävdes särskilt djupt kring detta, liksom kring allt annat. Hundra sidor till för att ge mer förståelse, mer känsla och mer sympati och kärlek för karaktärerna önskade jag mig. Det känns som om det bara skrapades på ytan. Vad gjorde t ex Gatsby och Daisy de gångerna när de träffades efter att de druckit te ihop hos Nick första gången? Älskade Daisy sin man? Vad höll han eg på med med alla älskarinnor, älskade han Daisy? Eller var han kär i Miriam (??), hon som dog på slutet? Det känns också som om allt gick oerhört snabbt i slutet och motiven var dunkla och inte genomtänkta till varför Gatsby skulle dö (det bestämmer ju författaren). Men jag är en sucker för lyckliga slut och det var ju detta verkligen inte så jag är nog lite färgad :)
"The Great Gatsby" var del av kurslitteraturen när jag läste engelska i Lund på 90-talet. (Kan tänka mig att den är det fortfarande.) När jag läste boken då kände jag igen titeln från filmen med Robert Redford, men i övrigt hade jag inga större kunskaper eller förväntningar. När jag läste boken första gången, så tog den mig med storm! Det var något vemodigt och olustigt över hela historien som var svårt att skaka av sig. När vi sedan analyserade den tillsammans med vår professor så insåg man att boken går att läsa på så många olika plan, både som en enkel historia om kärlek, men även som en beskrivning av den dekadenta människan som korrumperas av pengar och rikedom.
Den här gången läste jag boken på svenska för första gången. Jag fick tag i en ny översättning som kom bara för något år sedan. Språket kändes verkligen "up to date", vilket även gjorde att historien kändes ny och fräsch. Längst bak i boken fanns även översättarens (har glömt namnet...) kommentar, som innehåller mycket av den analys vi tog upp på universitetet. Att läsa kommentaren gav återigen ett helt nytt perspektiv till historien.
Nog om analys, - jag tar den här historien till mig som om det vore en berättelse om en verklig person. Det vilar ett stort vemod över hela berättelsen; Gatsbys livslånga kärlek till Daisy, det faktum att han lever i en livslögn som han själv skapat, att han blir utnyttjad av människor som inte vill lära känna honom utan bara ta del av hans pengar, att ingen kommer på hans begravning... Det enda hoppfulla är det gröna ljuset på andra sidan sjön.
Att berättelsen är så kort och relativt odetaljerad tycker jag bara bygger upp mystiken kring Gatsby, - det är ju ur Nicks perspektiv läsaren får veta allt, och det han inte vet får vi inte heller veta.
Jag tycker att boken känns väldigt modern, både i sitt språk och innehåll. Att den ändå är så tidlös har säkert bidragit till att den blivit en klassiker. Helt klart en läsvärd bok, och en bok som tjänar på att läsas om!
Great Gatsby… När man läser modern litteratur eller tittar på nyare filmer är det inte helt ovanligt att författaren refererar till Gatsby, de citerar både repliker och hänvisar till Gatsbys personlighet. Det är väl det som känneteknar en verklig klassiker. När jag bodde i USA var jag med i en bokklubb och även där tog de amerikanska kvinnorna upp Gatsby och jämförde historien eller författarspråket med de böcker vi läste. Tja, inte så konstigt att intresset för boken vaknade även hos mig och jag gick och köpte ett eget exemplar, men sedan har det varit så mycket annan litteratur jag också vill läsa att det liksom inte blivit av att jag tagit fram den ur bokhyllan förrän nu.
Så vad tycker jag då om boken... tja, ibland blir det så att förväntningarna på en bok, eller en film också för den delen, är så höga att när jag väl tar mig tid att läsa den blir det mest en besvikelse. Eller är det helt enkelt så att jag missade det som stod mellan raderna på grund av mina begränsade engelskakunskaper. Oavsett blev jag trots allt lite besviken. Jag hade sett fram mot en spännande intrig som skulle sluka mig helt, att jag inte skulle kunna lägga ifrån mig boken på kvällarna och att jag skulle berätta om boken för var och en som befanns sig runt omkring mig tills de blev less på att lyssna. Men denna läsarupplevelse uteblev. Ingen av karaktärerna lyckades få mina sympatier, verklighetsflykt är det ord som jag tycker beskriver de flesta karaktärer. Det är svårt att försvara ett sådant beteende och som läsare blir man mest bara arg och trött och till slut vet jag inte vem som förtjänar vem eller vem jag ska ”heja på”. Det blir därför en ganska deprimerande läsning. Jag har nu läst denna klassiker och kan lägga tillbaka den i hyllan och känna mig ett snäpp mer allmänbildad, men så mycket mer intryck har inte boken gett mig tyvärr.
4 kommentarer:
Denna bok har stått i min bokhylla i flera år, en sådan jag köpt för att jag "borde" läsa den någon gång. Tack vare Bokklubbsbloggen fick jag nu ändan ur vagnen! En klassiker som denna skräms nog lite, eller vad tror ni? Man har hört om dem i skolan, på Svenskan och suckat över mängden böcker som "bör" läsas och därmed blir ett stort hinder för de verkar ju så TRÅKIGA!!
Sedan tar man tag i saken och läser dem och de är inte alls tråkiga, många är tvärtom väldigt bra!
Den store Gatsby var bättre än väntat och annorlunda än väntat. Inte en bok jag kommer att läsa om i första taget men lättläst och helt ok. I slutet trappas allt upp och knyts ihop (något så när), innan dess är den rätt ljummen och om den inte vore så kort hade den lätt blivit tråkig. Jag blev glad över historien om Gatsby och Daisy, att han hade ett djupare motiv för sina fester och sin storslagenhet men jag måste säga att det tyvärr inte grävdes särskilt djupt kring detta, liksom kring allt annat. Hundra sidor till för att ge mer förståelse, mer känsla och mer sympati och kärlek för karaktärerna önskade jag mig. Det känns som om det bara skrapades på ytan. Vad gjorde t ex Gatsby och Daisy de gångerna när de träffades efter att de druckit te ihop hos Nick första gången? Älskade Daisy sin man? Vad höll han eg på med med alla älskarinnor, älskade han Daisy? Eller var han kär i Miriam (??), hon som dog på slutet? Det känns också som om allt gick oerhört snabbt i slutet och motiven var dunkla och inte genomtänkta till varför Gatsby skulle dö (det bestämmer ju författaren). Men jag är en sucker för lyckliga slut och det var ju detta verkligen inte så jag är nog lite färgad :)
KRAM
"The Great Gatsby" var del av kurslitteraturen när jag läste engelska i Lund på 90-talet. (Kan tänka mig att den är det fortfarande.) När jag läste boken då kände jag igen titeln från filmen med Robert Redford, men i övrigt hade jag inga större kunskaper eller förväntningar. När jag läste boken första gången, så tog den mig med storm! Det var något vemodigt och olustigt över hela historien som var svårt att skaka av sig. När vi sedan analyserade den tillsammans med vår professor så insåg man att boken går att läsa på så många olika plan, både som en enkel historia om kärlek, men även som en beskrivning av den dekadenta människan som korrumperas av pengar och rikedom.
Den här gången läste jag boken på svenska för första gången. Jag fick tag i en ny översättning som kom bara för något år sedan. Språket kändes verkligen "up to date", vilket även gjorde att historien kändes ny och fräsch. Längst bak i boken fanns även översättarens (har glömt namnet...) kommentar, som innehåller mycket av den analys vi tog upp på universitetet. Att läsa kommentaren gav återigen ett helt nytt perspektiv till historien.
Nog om analys, - jag tar den här historien till mig som om det vore en berättelse om en verklig person. Det vilar ett stort vemod över hela berättelsen; Gatsbys livslånga kärlek till Daisy, det faktum att han lever i en livslögn som han själv skapat, att han blir utnyttjad av människor som inte vill lära känna honom utan bara ta del av hans pengar, att ingen kommer på hans begravning... Det enda hoppfulla är det gröna ljuset på andra sidan sjön.
Att berättelsen är så kort och relativt odetaljerad tycker jag bara bygger upp mystiken kring Gatsby, - det är ju ur Nicks perspektiv läsaren får veta allt, och det han inte vet får vi inte heller veta.
Jag tycker att boken känns väldigt modern, både i sitt språk och innehåll. Att den ändå är så tidlös har säkert bidragit till att den blivit en klassiker. Helt klart en läsvärd bok, och en bok som tjänar på att läsas om!
/Anna-Karin
Great Gatsby…
När man läser modern litteratur eller tittar på nyare filmer är det inte helt ovanligt att författaren refererar till Gatsby, de citerar både repliker och hänvisar till Gatsbys personlighet. Det är väl det som känneteknar en verklig klassiker. När jag bodde i USA var jag med i en bokklubb och även där tog de amerikanska kvinnorna upp Gatsby och jämförde historien eller författarspråket med de böcker vi läste. Tja, inte så konstigt att intresset för boken vaknade även hos mig och jag gick och köpte ett eget exemplar, men sedan har det varit så mycket annan litteratur jag också vill läsa att det liksom inte blivit av att jag tagit fram den ur bokhyllan förrän nu.
Så vad tycker jag då om boken... tja, ibland blir det så att förväntningarna på en bok, eller en film också för den delen, är så höga att när jag väl tar mig tid att läsa den blir det mest en besvikelse. Eller är det helt enkelt så att jag missade det som stod mellan raderna på grund av mina begränsade engelskakunskaper. Oavsett blev jag trots allt lite besviken. Jag hade sett fram mot en spännande intrig som skulle sluka mig helt, att jag inte skulle kunna lägga ifrån mig boken på kvällarna och att jag skulle berätta om boken för var och en som befanns sig runt omkring mig tills de blev less på att lyssna. Men denna läsarupplevelse uteblev. Ingen av karaktärerna lyckades få mina sympatier, verklighetsflykt är det ord som jag tycker beskriver de flesta karaktärer. Det är svårt att försvara ett sådant beteende och som läsare blir man mest bara arg och trött och till slut vet jag inte vem som förtjänar vem eller vem jag ska ”heja på”. Det blir därför en ganska deprimerande läsning. Jag har nu läst denna klassiker och kan lägga tillbaka den i hyllan och känna mig ett snäpp mer allmänbildad, men så mycket mer intryck har inte boken gett mig tyvärr.
Skicka en kommentar