Detta är en av mina absoluta favoritböcker. På många plan.
Till en början är Fogelströms språk lättläst och fängslande, man känner för karaktärerna och platserna och han har förnuft att lämna lagom mycket till fantasin för att man ska engagera sig personligt i människornas livsöden i boken. Det känns hela tiden som jag är en person som befinner mig i samma miljö som Henning och hans kompisar. Jag är ytterligare en karaktär i boken. Kanske beror det på att man gått samma gator upp och ner, känner till platserna som skildras. En sällan skådad Stockholmsskildring.
Vad som också fascinerar mig är hur opretantiösa dessa människor är, de (flesta) accepterar sin lott i livet och gör sig inga illusioner om ett bättre liv. Istället uppskattar de sina nära och tar vara på varenda liten sekund de har tillsammans. De få sekunder som inte är jobb eller slit.
Det blir också ett nedslag i det moderna Sveriges utveckling, i synnerhet om man läser de följande delarna. En underhållande historielektion!
Det finns så mycket mer att säga, men framförallt lämnar boken mig med en enorm tacksamhet över att jag har det så bra. Något att tänka på när man klagar på att avokadon är för hård eller mjölken är slut.
Jag är i mångt och mycket en allätare när det gäller böcker. Denna boken har jag dock aldrig ens övervägt att läsa. Trots rekommendationer har den aldrig lockat mig. Jag kan nu, efter att ha läst den, konstatera att det inte direkt är min typ av bok. Jag tycker att den är väldigt bra och jag tror nog att jag kommer fortsätta läsa övriga böcker, men det är inte en bok som lever kvar i mig under lång tid som vissa andra böcker tenderar att göra.
Det kan ha att göra med att jag inte känner till Stockholm så bra, så därför har jag lite svårt för att leva mig in i bokens miljö. Däremot tycker jag att Fogelström beskriver sina karaktärer på ett sätt som får en att, precis som Johan skriver, känna sig som en i gänget.
Sammanfattningsvis vill jag säga att boken definitivt var läsvärd. Jag kommer högst sannolikt att läsa även de följande böckerna, om inte annat för att bli mer insatt i hur Sverige såg ut för inte alltför länge sedan.
Det är intressant vad Mona skriver, att hon inte känner till Sthlm så bra och därför inte kan leva sig in i bokens miljö så lätt, och jämföra med Johan som bott på Söder och har rätt bra koll. Att känna igen sig ger boken en extra dimension tror jag, jag har också bott i Sthlm och läser med större intensitet när gator och platser jag känner till väl nämns. Dock inser jag, är inne på bok 4 nu, att Sthlm inte alls såg ut då som nu, det var mycket bergigare och mindre så ibland blir man förvirrad eller tvärtom, får en aha-upplevelse. Som sagt, jag tror man får en extra behållning om man vet ungefär var människorna i boken bor och rör sig eftersom Fogelström lägger mycket krut på den typen av beskrivningar.
Vad gäller karaktärerna så blir man engagerad i dem och vill att det ska gå dem väl. Tyvärr är det ju upp och ner med det, som Johan skriver är de nöjda med vad de har och försöker göra det bästa av det (de flesta iaf). Det är inte många som får en chans att göra något "större" av sitt liv och frågan är om de vill eller orkar. Man inser ju att man är lite bortskämd idag :) Fogelström själv, född 1917 och uppvuxen på Söder bör väl ha en del förstahands-info kring hur det var men ibland blir jag fundersam på hur mycket som är korrekt skildrat från 1800-talet. Ok, vägar och kartor men livet och människorna, husen? Fast han hade väl möjlighet att fråga folk, under hans uppväxt fanns ju människor kvar som levat då.
All in all är jag jätteglad att jag läste boken. Undrar om det är en bok man uppskattat lika mycket om man läst den tidigare, när man var tonåring? Den är ju lättläst och engagerande men de där "tunga" svenska författarna skrämde ju slag på en i litteraturvetenskapen i skolan...
Detta var den andra gången som jag tog itu med Fogelströms svit om Stockholm. Eftersom det har gått en del år sedan jag läste den senast så var det mycket i storyn som jag hade glömt. Men jag kan intyga att jag uppskattade boken lika mycket då som jag gjorde nu.
Det som gör att jag verkligen gillar böckerna är att Fogelström lyckas så bra på att få in allt från politik, historik och kärlek utan att förlora den röda tråden. Vi läsare får en insikt i varför Sverige och vi svenskar har det så bra nu för tiden och vad detta har kostad våra förfäder.
Detta har han ju gemensamt med de andra så kallade svenska arbetarförfattare och ni som uppskattar dessa böcker tror jag också kan gilla Mobergs Utvandrarna.
4 kommentarer:
Detta är en av mina absoluta favoritböcker. På många plan.
Till en början är Fogelströms språk lättläst och fängslande, man känner för karaktärerna och platserna och han har förnuft att lämna lagom mycket till fantasin för att man ska engagera sig personligt i människornas livsöden i boken. Det känns hela tiden som jag är en person som befinner mig i samma miljö som Henning och hans kompisar. Jag är ytterligare en karaktär i boken. Kanske beror det på att man gått samma gator upp och ner, känner till platserna som skildras. En sällan skådad Stockholmsskildring.
Vad som också fascinerar mig är hur opretantiösa dessa människor är, de (flesta) accepterar sin lott i livet och gör sig inga illusioner om ett bättre liv. Istället uppskattar de sina nära och tar vara på varenda liten sekund de har tillsammans. De få sekunder som inte är jobb eller slit.
Det blir också ett nedslag i det moderna Sveriges utveckling, i synnerhet om man läser de följande delarna. En underhållande historielektion!
Det finns så mycket mer att säga, men framförallt lämnar boken mig med en enorm tacksamhet över att jag har det så bra. Något att tänka på när man klagar på att avokadon är för hård eller mjölken är slut.
/Johan
Jag är i mångt och mycket en allätare när det gäller böcker. Denna boken har jag dock aldrig ens övervägt att läsa. Trots rekommendationer har den aldrig lockat mig. Jag kan nu, efter att ha läst den, konstatera att det inte direkt är min typ av bok. Jag tycker att den är väldigt bra och jag tror nog att jag kommer fortsätta läsa övriga böcker, men det är inte en bok som lever kvar i mig under lång tid som vissa andra böcker tenderar att göra.
Det kan ha att göra med att jag inte känner till Stockholm så bra, så därför har jag lite svårt för att leva mig in i bokens miljö. Däremot tycker jag att Fogelström beskriver sina karaktärer på ett sätt som får en att, precis som Johan skriver, känna sig som en i gänget.
Sammanfattningsvis vill jag säga att boken definitivt var läsvärd. Jag kommer högst sannolikt att läsa även de följande böckerna, om inte annat för att bli mer insatt i hur Sverige såg ut för inte alltför länge sedan.
/Mona
Det är intressant vad Mona skriver, att hon inte känner till Sthlm så bra och därför inte kan leva sig in i bokens miljö så lätt, och jämföra med Johan som bott på Söder och har rätt bra koll. Att känna igen sig ger boken en extra dimension tror jag, jag har också bott i Sthlm och läser med större intensitet när gator och platser jag känner till väl nämns. Dock inser jag, är inne på bok 4 nu, att Sthlm inte alls såg ut då som nu, det var mycket bergigare och mindre så ibland blir man förvirrad eller tvärtom, får en aha-upplevelse. Som sagt, jag tror man får en extra behållning om man vet ungefär var människorna i boken bor och rör sig eftersom Fogelström lägger mycket krut på den typen av beskrivningar.
Vad gäller karaktärerna så blir man engagerad i dem och vill att det ska gå dem väl. Tyvärr är det ju upp och ner med det, som Johan skriver är de nöjda med vad de har och försöker göra det bästa av det (de flesta iaf). Det är inte många som får en chans att göra något "större" av sitt liv och frågan är om de vill eller orkar. Man inser ju att man är lite bortskämd idag :)
Fogelström själv, född 1917 och uppvuxen på Söder bör väl ha en del förstahands-info kring hur det var men ibland blir jag fundersam på hur mycket som är korrekt skildrat från 1800-talet. Ok, vägar och kartor men livet och människorna, husen? Fast han hade väl möjlighet att fråga folk, under hans uppväxt fanns ju människor kvar som levat då.
All in all är jag jätteglad att jag läste boken. Undrar om det är en bok man uppskattat lika mycket om man läst den tidigare, när man var tonåring? Den är ju lättläst och engagerande men de där "tunga" svenska författarna skrämde ju slag på en i litteraturvetenskapen i skolan...
Detta var den andra gången som jag tog itu med Fogelströms svit om Stockholm. Eftersom det har gått en del år sedan jag läste den senast så var det mycket i storyn som jag hade glömt. Men jag kan intyga att jag uppskattade boken lika mycket då som jag gjorde nu.
Det som gör att jag verkligen gillar böckerna är att Fogelström lyckas så bra på att få in allt från politik, historik och kärlek utan att förlora den röda tråden. Vi läsare får en insikt i varför Sverige och vi svenskar har det så bra nu för tiden och vad detta har kostad våra förfäder.
Detta har han ju gemensamt med de andra så kallade svenska arbetarförfattare och ni som uppskattar dessa böcker tror jag också kan gilla Mobergs Utvandrarna.
Skicka en kommentar